“Cinematiskt” är ingen slump
– det är ett planerat bygge.
The film look.
De flesta av oss har suttit framför bioduken och hänförts av hur den ena magnifika bilden avlöser den andra. De flesta av oss förstår också att det är något som skiljer sig i bilden på biofilm (eller streamingtjänsternas utbud) jämfört med dokusåpor och mobilfilmade YouTube-videos. Det ser inte bara annorlunda ut – utan det påverkar även oss mentalt kring hur vi känner inför det vi ser på.
De flesta filmare och fotografer vi stött på under åren (inklusive oss själva) har alla i början av sin resa försökt knäcka vad många kallar “The film look”. Rent krasst kan detta koncept förklaras i en önskan att transformera digitala bilder till utseendet av analog film – men oftast ligger det en djupare önskan bakom än så.
Kvickt om DSLR-revolutionen.
Det fanns en tid då filmproduktion var dolt bakom en ridå av magi där de som hade råd och teknisk kunskap nog fick vara med. Sedan kom DSLR-kamerorna (ofta kallat systemkameror) som riktade sig till dig och mig, och plötsligt gick det att producera film, som privatperson – som i vissa fall till och med såg bättre ut än några av produktionsbyråernas maffiga monsterkameror. Någon som minns Betacam..? En uppsjö av tutorials dök upp på YouTube där lösningen till den cinematiska bilden för alla, ofta bestod av följande knep:
– Kort skärpedjup (Ju mer bakgrund som smetades ut desto bättre)
– Widescreen (Skapat med svarta lister i topp och botten av din film)
– Filmgrain (Brus för att efterlikna analog film)
– Cinematiska LUT’s (En genväg till färgkorrigering som sällan funkar)
– Vignettering på bilden (Bara därför att)
– Slowmotion (För kameran råkar ha en 60 fps-setting)
Alla med en DSLR-kamera blev filmskapare, minibyråer och contentcreators.
Fundamentala byggstenar.
Även om det såklart låg sanningar inbakat i knepen som pushades är det aldrig riktigt så enkelt. Det tog oss ett tag (och framförallt tålamod och vidareutbildning) att förstå detta med. Den cinematiska bilden skapas inte endast med hjälp av tekniska inställningar på kameran och en handfull trick i efterproduktionen. Tanken med detta inlägget är inte att skapa en guide för filmfotografer, utan snarare ge en bredare förståelse för vår process som produktionsbyrå när vi tar oss an ett nytt jobb. Varje nytt jobb kommer med sina egna utmaningar, men erbjuder även i 99% av fallen en rad olika infallsvinklar att ta sig an projektet.
Vad tjänar syftet bäst? Hur griper vi bäst tag i tittaren? Ofta är det en approach djupt rotad i alla klassiska cinematiska byggstenar. Några go-to favoriter vi brukar kika på för att förhöja bilden och ge den en cinematisk krydda är dessa:
Komposition och vinklar:
Traditionella tekniker för komposition härstammar från målningar. Det finns standarder för att visuell skapa balans som är djupt rotade i oss människor sen 100-tals år. Dessa fungerar, och du ser dom nästan varenda gång du slår på TV’n eller tittar i mobilen. När det funkar, är det inget du tänker på, men när något inte följer standarden, då känns det off. Med det sagt är det inte fel att rama in sin scen och subjekt på ett udda sätt för att skapa obalans, men det bör ligga en tanke bakom. Med andra ord, bryt gärna standarder, men vet med dig vilka du bryter mot och varför (och glöm inte förankra detta hos kunden). Vilka vinklar som används var och när, påverkar upplevelsen enormt med.
Vi kommer inte gå igenom alla olika typer av vinklar och bildutsnitt samt vilka känslor dessa har förmågan att skapa eftersom det finns oändliga listor på ämnet – men vi vill poängtera att utan dem är vi ungefär lika slagkraftiga som en kock utan kniv.
Tekniken:
Kamerorna utvecklas med raketfart och numera är 4K och ultraslowmotion standard på menyn. Men en dyr kamera i sig skapar inte den färdiga bilden. Vilka objektiv som används (och kvalitén på dessa) spelar en större roll än många anar. Med kamerorna följer även behoven av olika riggar för att stabilisera bilden eller skapa rörelse, eftersom även rörelse (eller bristen på rörelse) är ett berättarverktyg som varje skillad filmare har i sin arsenal och använder sig utav för att förhöja budskap och upplevelse.
Vår poäng här är att kameran i sig spelar in, men den skapar inte en cinematisk bild av sig själv. På ACME Gruppen har vi under många år byggt upp en solid “maskinpark”, och äger all vår utrustning själva. Vi har den alltid tillgänglig, och har haft god tid på oss att arbeta både med de begränsningar och möjligheter vår teknik erbjuder.
Ljus:
Ordet fotografi härstammar från grekiskan och betyder att “skriva med ljus”. Ljus i sig är ju såklart en nödvändighet för bildskapande. Men det inte alla inte tar i beräkning, är hur ljustemperaturen påverkar upplevelsen av bilden, samt hur det påverkar möjligheterna för färgkorrektion i efterarbetet. Hur ljus formas och används på set är avgörande för hur cinematisk bilden känns när produktionen väl rullar ut. Som alla vet är skuggor minst lika bra storytellers som skinande sol.
Oavsett om det är en planerad reklamfilm eller en “run and gun”-situation av det dokumentära slaget vi befinner oss i, har vi med åren lärt oss vad vi ska leta efter, vad som bör inkluderas, vilken riktning som är optimal att rikta kameran i, och vad som till varje pris skall undvikas för att inte skapa problem i efterproduktionen. Gula spotlights är i vår bok djävulens redskap och inget vi vill befatta oss med.
Färger:
Färger i sig besitter en kommunikativ förmåga, och även om färgpsykologi inte är vetenskapligt hållbar i alla lägen finns det vissa konventioner och tematik kring användningen av färger i film. Detta gäller såväl ljusets färgtemperaturer som set-design, grafik och kostym.
Ska något poppa? Ska färgerna i bilden upplevas nästintill oväsentliga så att fokus ligger på ett talat eller utagerat budskap? Vill vi subtilt använda oss av kundens färger i en grafisk profil för att förstärka närvaron i bilden? Vad behöver vi ha (och inte ha) på set för att komma så nära en planerad färgkorrektion (colorgrade) som möjligt? Detta är frågor som måste ställas, och tas ställning till, innan vi trycker på den röda knappen på kameran.
Minst 50% förplanering.
Som ni hör drar allt åt ett och samma håll hos oss på ACME Gruppen, och det landar i grund och botten i att planering är nyckeln till framgång. Vi brukar skämtsamt säga att förplaneringen är 75% av vårt jobb som produktionsbyrå. När vi menar allvar landar vi nog på 50%.
Det finns inga genvägar till en cinematiskt bild. Ingen one-fix-solution via en tutorial som pushar vinjetter och filmgrain. Sanningen är enkel. Bilden måste byggas bit för bit med hjälp av frågor, svar och kreativa och medvetna beslut som grundar sig i syftet med produktionen. Ännu roligare blir det när vi blandar in skådespelare, dialog, klipprytmik, visuella effekter, ljud, musik och text.
Men det sparar vi till en annan gång!
